rampit  /-à-/  ram|pit  [AF]

  1. adi. (ancje fig.) che al è caraterizât di autenticitât e purece, che nol à altris elements o contaminazionsune aghe che e cor rampide e cidine ta la ombrene (Dino Virgili, Un riul tra Venit e Friûl); une veretât rampide e cence incjant (Maria Forte, L'aventari pal barcon); al jere libar, rampit, cence fisimis o prejudizis di nissune fate (Carlo Sgorlon, Il dolfin)
    Sin. pûr2 , sclet , rût1 , arût , autentic , vêr , patoc , sôl
    Cfr. crût
    1. che nol à vistîts, cuviertiduris, furniments, complements e v.i.ancje il curtîl si jemplâ di un vert ben comedât, che al rivave a taponâ cualchi mûr a claps rampits (Maria Forte, Cjase di Dalban)
  2. adi. pûr di un pont di viste morâl tradizionâl, che nol à vût rapuarts sessuâidilunc la strade ducj e butavin aghe sante parcè che la nuvice e ves di jentrâ rampide te cjase gnove (Alan Brusini, Amîs come prime)
    Sin. pûr2 , cast , vergjin
  3. adi. tant che rinfuarcitîf, par dî che alc o cdn. al è propit intune cierte maniereal si cjatà issofat, / crot rampit, inte val di Gjosafat (Zaneto Del Puppo, Il judizi universâl); e jere restade bessole rampide in chest mont (Josef Marchet, Lis predicjis dal muini); la sere, che al è scûr rampit e a saran nûf, dîs oris […] (Ivano Urli, Storie di Min)
    Sin. autentic , biel e bon , crei , naturâl , patoc , perfet , piturât , rût1 , sclet , spacât , spudât , vêr