sburît  sbu|rît  [CO]

  1. p.pass., adi. viôt sburî
  2. adi. che si môf svelt, che al va di corseun daûr di chel altri ti corin fûr sburîts come el jeur sfolmenât da tane (Dolfo Zorzut, La furlane); Tomâs al viodè la puarte in sfese e al fermà il pas sburît pensant che al fos di just jentrâ par un salût (Mario De Apollonia, Il timp par ledrôs)
    Sin. inviât , burît , svelt , filât , incorint , imburît
    Cfr. corse , buride
    1. che al fâs alc, che al è fat o che al sucêt di corsetu sês partît [muart] sburît e masse adore (Vico Bressan, Corot par Rico Gaspardis)
      Sin. improvîs , burît , imburît
      Cfr. precipitât , precipitôs , presse1 , premure