scovâ fûr    [CO]

  1. loc.v. mandâ vieNapoleon l'à crodût di proposit di scovâ fûr muiniis e fraris dai lôr convents e dai munistîrs (Giovanni Gortani, Gjats spiritâts); se i talians, un doman che nô o scovassin fûr chescj parons di cjase nestre, nus mandassin indaûr i centenârs di miârs di furlans che a vuadagnin la bocjade fûr di chenti, ce varessino di dî? (Josef Marchet, Fevelâ par dibant)
    Sin. mandâ vie , socâ fûr , parâ vie , parâ fûr , scovâ vie
  2. loc.v. rivâ a cjatâo ai podût cjatâi il cjaveç intune flabe che ai scovât fûr ator di Udin e che e je pressapôc sun chest tai (Luigi Gortani, La invidiose); lui e la sô compagnie une dì a son lâts par scovâ fûr une bande di ribei, ma son stâts cjapâts dentri dai abissins che àn fat un maçalizi (Pieri Somede dai Marcs, Vilie di Nadâl (teatri))
    Sin. cjatâ fûr , burî , cjatâ , burî fûr
Components:
  • fûr av., prep., inter., adi.inv., s.m.sing.
  • scovâ2