slapâ
sla|pâ
[CO]
-
v.tr.
(ancje ass.)
tocjâ, passâ cu la lenghe
Sin. slapagnâ
, lecâ
, lapâ
, lenzi
-
(coloc.)
bussâ cun passion, cun afiet o ancje sbavacjant:
lu cjape a bracecuel, lu busse, lu slape (Dolfo Zorzut, El cjaliâr sence paùre)
-
v.tr.
(estens., ancje ass., ancje scherç.)
bevi o mangjâ, soredut cun buine voie, bondance e fasint sunsûr:
ogni dì si radune cheste clape / di buine int, amant del brût de trape, / che in sante pâs un pâr di cuarts ti slape ('Sef Bertuç, Sot la nape);
l'à slapât i taiadeis / il muset e di ladric / cuatri fueis a scjafoion (Zaneto, E ce belve!)
Sin. lecâ
, lapâ
, slapagnâ
Cfr. tafiâ
, slovâ
, mangjâ
, mangjaçâ
, bevi
, bevonâ
, bevaçâ
, parâ jù
-
v.tr.
(fig., ancje ass.)
vê e gjoldi un vuadagn, un pro, un plasê e v.i., ancje in maniere disoneste o straçant:
continuâ a slapâ tal beçam public (Sergio Cecotti, Il President)
Sin. mangjâ
, mangjaçâ
, gramolâ
, lapâ