ranganel  /-èl/  ran|ga|nel  [CO]

  1. s.m. baston avonde grues, doprât tant che armevevin scomensât bati a la vuarba come viparis ducj cuancj cun ranganei di bagulâr (Ranieri Mario Cossâr, Una storiuta vera); al passe cumò o dibot il Werk Meister, a vuardiâ e viodi se e je cualchi sgnesule di ranganel di molâ ca e là (Ivano Urli, Storie di Vera)
    Sin. baston , manganel , manel
    Var. raganel
    Cfr. len , racli