bedec  /-èc/  be|dec  [CO]

  1. s.m. ramaçut sec, toc sutîl di len seclis dôs feminis a tiravin sù un biel fas di bedecs di agaza e di cjastinâr e impiavin un fûc (Popolâr - Istitût di Ricercje Achil Telin, Una femina lungja lungja - Friûl gurizan, Bisiacaria, Goriška)
    Sin. stec , bachet , bruscandul , brusc3 , bruscje
    Cfr. bedecje