gomitâ  go|mi|tâ  [CO]

  1. v.tr. (ancje ass.) butâ fûr pe bocje ce che si à tal stomisbolseant i soi rivât tal bagn, dulà che i ai gomitât dut (Stiefin Morat, Kebar krossè); ormai al viodeve dut fusc. Al gomità di gnûf sanc e al capì che al stave par lâ (Sandri Di Suald, Ah! la provincie)
    Sin. rimeti , rindi , butâ fûr , rindi fûr , rigjetâ
    Var. gumitâ , vomitâ , gomiâ
  2. v.tr. (fig., spres.) fâ vignî fûr alc di materiâl o imateriâlsavessin mantignîsi in caratar, savessin cuviarzi l'ingjan! ma la fêl che gomitin ju tradìs (Giuseppe Ferdinando del Torre, Il contadinel. Lunari par l'an 1857); cussì mi soi mitût a gomitâ puisiis (Guido Carrara, Raff BB Lazzara, Gilda)
    Sin. butâ fûr
    Cfr. spudâ