disbrigâ
dis|bri|gâ
[BF]
-
v.tr.
puartâ indevant e finî un lavôr o une ativitât, soredut a la svelte:
rivâts a Madone di Mont, disbrigadis lis funzions, ducj a mangjâ (Angelo Covazzi, La pinitince)
Sin. distrigâ
, sbratâ
, parâ fûr
, tirâ vie
, disbratâ