brancolâ
bran|co|lâ
[BF]
-
v.intr.
cjaminâ o movisi in maniere malsigure, cun pôc ecuilibri:
da li passai a sostignî mil scjas / sdrondenant convulsîf e tremebont / afrontant aghis, brancolant pai claps / fin cuasi ad Arte (Toni Broili, Il furlan in Parnâs)
Sin. clopâ
, çueteâ
, cloteâ
, zighiâ
Cfr. sdrondenâ