inabitât
i|na|bi|tât
[CO]
-
adi.
di lûc, li che nol è nissun a stâ:
si sa che la invasion dai Uns, che a sdrumarin Aquilee (451 daspò di Crist), e fasè fuî cetante int, in mût che cheste zone e restà dibot inabitade (Agnul di Spere, Vildivar)
Sin. disabitât
Cfr. desert
, bandonât
, pustot