gangarâ  gan|ga|râ  [CO]

  1. v.intr. (ancje fig.) tremâ, vê sgrisui di frêt o di pôreno si lamentave, ancje se e gangarave di frêt (Maria Forte, Cjase di Dalban); ca al è grîs in cîl e in tiare, / ca si tos e si sbosee, / te criùre si gangare; / ma ce gust mo che al nevee (Pieri Mation, La favite); pensant di sei ae fin, / lis ints a gangararin, intal viodi / pontâts al nestri mâl / nûi, aiar e saetis (Meni Ucel, Il Strolic furlan pal 1975)
    Sin. tremâ , sgrisulâsi , sgrisulâ , tremolâ
Cul patrocini di
Universitât dal Friûl