eh  eh  [FO]

  1. inter. spec. in prin de frase, par pandi sperance, maravee, rassegnazion, dubi, modestie, fastidi e v.i."Eh, sì, al sarès miôr che o spietàs chel altri [tren]", dissal il serp (Agnul di Spere, In viaç di domenie); «Eh, la zoventût di vuê!» E al soflave come so pari (Alan Brusini, Come tai romançs); "Eh, no ai chei merits jo, magari!" (Roberto Ongaro, Il muc)
    Sin. ih , jei , joi , jai2 , oh , ah
  2. inter. cun intonazion interogative, par domandâ conferme o par finî une domande retoriche"O vês voie di mateâ, eh? Mi fasês ridi di gust." (Carlo Sgorlon, Ombris tal infinît); «Se o sarês brâfs, il Signorin us picjarà culì i siei regâi di Nadâl… ma brâfs, eh? se no nuie…» (Pieri Menis, Nadâl ancje par Gjelmin)
  3. inter. (pop.) cun intonazion interogative, par domandâ alc che no si è capît"Eh? cemût? puedistu tornâ a dîmi?"