baste1  bas|te  [AF]

  1. av., inter. tant che comant par dî di finî, di molâ, di lassâ stâ o par dî che alc al è suficientbaste cu la retoriche! (Arturo Feruglio, Viaç a Vignesie); "Baste, ti prei no stâ tirâ fûr nainis […]" (Pieri Somede dai Marcs, La buteghe dal barbîr)
    Sin. alt2 , fer alì , finide , ferme , avonde , vonde