baste1 bas|te [AF]
-
av., inter.
tant che comant par dî di finî, di molâ, di lassâ stâ o par dî che alc al è suficient:
baste cu la retoriche! (Arturo Feruglio, Viaç a Vignesie);
"Baste, ti prei no stâ tirâ fûr nainis […]" (Pieri Somede dai Marcs, La buteghe dal barbîr)
Sin. alt2 , fer alì , finide , ferme , avonde , vonde