tarmenâ
tar|me|nâ
[CO]
-
v.intr.
movi alc o movisi in maniere smaniose:
intant l'è dut Bolzan in confusion; / vênt o no vênt, doman si à di mangjâ / tirâts sù in comedon / e si metin ducj cuancj a tarmenâ (Pieri Çorut, La sagre di Bolzan);
je la vôs dal diau che al tarmene difûr (Dolfo Zorzut, Blancjuteflôr e el zuiadôr);
lu sintivin, puar vieli, dute la gnot a tarmenâ sù e jù pe cjamare cul cûr in pene (Dino Virgili, La aghe da pît la cleve)
Cfr. remenâ
, repetonâ
, smaniâ
, traficâ
, 'siminâ
, sbisiâ