murmugnâ
mur|mu|gnâ
[CO]
-
v.intr., v.tr.
fevelâ o dî alc in maniere pôc clare, soredut par proteste, par sudizion, par no fâsi sintî, par incapacitât o impussibilitât di fevelâ ben e v.i.:
cualchi vecjute in ansime murmugnant sotvôs une preiere si strissine dongje i veris sierâts pe frescure de sere (Pieri Somede dai Marcs, L'ultin cordo);
Pieri lu cjalà tant che un cjanut bastonât: "Ma doman, alore, mi lassistu lâ vie?", al murmugnâ strenzintsi lis mans. Chel altri lu cjalà dal alt in bas, inviantsi: "Va ben" (Amedeo Giacomini, Tal ospedâl)
Sin. mugugnâ
Var. murmuiâ
Cfr. barbotâ
, bruntulâ