calandron /-òn/ ca|lan|dron [BF, TS]
-
s.m.
ornit.com.
uciel de famee dai Alaudidis, di colôr grîs brun, caraterizât di bec grues e di une magle nere tra cuel e pet, lat. sient. Melanocorypha calandra:
jo vevi un biel calandron ta scjaipule, brâf che no i disi. Di matine a buinore al nus cjantave che al jere un gust a sintîlu (Dolfo Zorzut, La gjatute di mestri Nocent)
Sin. calandre , calandrat , calandrot