a sbrendolon    [CO]

  1. loc.av., loc.adi.inv. che al ven jù in disordini cjavei ju tignivin luncs e ducj a sbrendolon e malmitûts (Popolâr - Istitût di Ricercje Achil Telin, Lis aganis dal Cuar - Tiaris di Cividât e de Badie di Rosacis)
  2. loc.av., loc.adi.inv. ator, soredut in sens negatîf, cence un fin precîs o pierdint il timp o fasint alc che nol va bendut il dì va a sbrendolon (Pieri Çorut, Il Strolic furlan par l'an 1841); dulà che va a sbrendolon la sô femine (Luigi Gortani, Un paîs misteriôs)
    Sin. ator , a torzeon , a purciton
    Cfr. a sbrendul
Components: