seiont  /-ònt/  se|iont  [FO]

  1. adi.num., pron.num., s.m., prep., av. (var., ant.) viôt seont lu prin dì di inseri è sant Pas, lu seiont sant Crepêr; lu tiarç sant Sclop (Popolâr, cit. in Piera Rizzolatti, Inseri e sevrut); [i cjistiei] vus alj meterai achì un daûr l'altri par alfabet, seiont che jo o ai cjatât in scrituris ed istruments antîcs (Antoni Belon, Letare a Zuan Antoni Cortone)