mercjadant  /-ànt/  mer|cja|dant  [AF]

  1. s.m. viôt marcjadant e sul moment istès [Mercuri] al fo onorât / par dio dei mercjadants, / dei laris, dei trufons, / famôs par tignî man a cuintribants (Pieri Çorut, Il Strolic furlan par l'an 1830)