mâr2  mâr  [FO]

  1. adi., s.m. (var.) viôt amâr i ultins moments di sperance, prin di cjatâsi in face ae realtât che, par cualchidun, e sarès stade dolce tant che la mîl e, par altris, mare tant che i vencs (Roberto Ongaro, Il muc); la sgnape di barancli, masse mare par me (Alan Brusini, Gian Paolo Linda, I forescj); i saveve di mâr il stâ dut il dì in ufici tra tantis cjartis, massime di Istât (Pieri Somede dai Marcs, La sûr)