disterminâ  dis|ter|mi|nâ  [CO]

  1. v.tr. copâ in maniere sistematiche un grant numar di personis, bestiis o altris vivents[i zingars] sometûts al lavôr obleatori tai "lager" […] a forin disterminâts in circje mieç milion (Renzo Balzan, Persecuzion e tragjedie dai Sinti e dai Rom); «[Lis furmiis] a crodevin di jessi paronis di balinâ pardut, di becolâ ue e rosis, ve, cumò lis ai disterminadis». Al veve dât fûc al furmiâr (Giuliana Pellegrini, Furmiis)
    Sin. sterminâ