disfrenât dis|fre|nât [CO]
-
adi.
che al è cence frens, che nol è contignût, stratignût, moderât:
[…] che ancje lui al judàs a tornâ a meti ordin, a fâ arzin aes passions disfrenadis (Pieri Menis, Sul agâr);
e sul stradon un cori disfrenât (Meni Ucel, Il Strolic furlan pal 1987)
Sin. sfrenât
Cfr. discjadenât , disbrenât , scjadenât , sbrenât