dirocât
di|ro|cât
[CO]
-
adi.
soredut di edifici, che al è in brutis cundizions:
il cjastiel di Pramper bandonât dai siei parons, al ere pluitost dirocât, cui mûrs, il cuviert, i paviments, dut in disordin (Giovanni Gortani, La teme - Une gnot intun cjastiel);
sul volt e sostà a rimirâ une cjase a pene finide di regolâ, che se ricuardave dirocade (Jolanda Mazzon, Cungjò Friûl)
Sin. decrepit
, scloteât
, scantinât
, rot
-
ancje di cdn., in brutis cundizions di salût:
te barache a son doi pastôrs vecjos e dirocâts che nus vegnin incuintri e nus fasin inchins fin par tiare (Alan Brusini, Un dai pôcs)