benrivât  ben|ri|vât  [CO]

  1. adi., s.m. ancje cun funz. di inter., che, cui che rivant al à bon acetlui, che al veve vût stât une vore di voltis, nus diseve che al sarès stât benrivât tal forest (Eveline Rigo, A studiâ todesc)
    Sin. benvignût
    Var. ben rivât
    1. ancje in riferiment a robis materiâls o imateriâlsve mo che un an, amîs, al è passât / […] / E al sta rivant chel altri. Benrivât! (Meni Ucel, Cumiât); che tu tu sedis benrivât, DOF piçul (Zorç Cadorin, Presentazion dal DOF piçul)
  2. s.m. salût di bon acet
    Sin. benvignût , ben vignût