bandon1
/-òn/
ban|don
[CO]
-
s.m.
lamine di metal:
un gabiot di breis e di bandons che al veve dute la ande di un gjalinâr (Gianni Gregoricchio, Îr e doman);
si son stabilîts chenti, dulà che a jerin des barachis di bandon che a vevin doprât i militârs (Sandro Lano, Gno fradi zingar);
une dì jo i puartai di Udin une biele scjatule di bandon «Lazzaroni» che e veve dentri favetis, crocants, vafars [...] (Meni Ucel, Biscots)
Sin. bande
Cfr. bandarot
-
recipient di lamine di metal:
consegnâ a dutis lis fameis une mieze dozene di bandons, grancj e piçui, indulâ sgnacâ [...] lis scovacis di cjase (Nin dai Nadâi, Pieri peçotâr)