bandon1  /-òn/  ban|don  [CO]

  1. s.m. lamine di metalun gabiot di breis e di bandons che al veve dute la ande di un gjalinâr (Gianni Gregoricchio, Îr e doman); si son stabilîts chenti, dulà che a jerin des barachis di bandon che a vevin doprât i militârs (Sandro Lano, Gno fradi zingar); une dì jo i puartai di Udin une biele scjatule di bandon «Lazzaroni» che e veve dentri favetis, crocants, vafars […] (Meni Ucel, Biscots)
    Sin. bande
    Cfr. bandarot