unilaterâl  u|ni|la|te|râl  [CO]

  1. adi. che al ven di une bande sole, che nol è risultât di un confront o di un dialic tra plui parts[il guvier di Belgrât] al veve domandât ae Cort di pronunziâsi su la legalitât de indipendence declarade in maniere unilaterâl dal Cossovo ai 17 di Fevrâr dal 2008 (Carli Pup, Plui fuarce aes rivendicazions indipendentistis); ETA (Euskadi ta Askatasuna = Paîs Basc e Libertât), metude adun cun chê di scombati pe indipendence dal Paîs Basc ancjemò tal 1959, e à completât il so disarmament unilaterâl (Marc Stolf, Il disarmament di ETA e la promesse di Macron de ratifiche de Cjarte europeane)