stretôr  stre|tôr  [BF]

  1. s.m. cualsisei imprest par tignî stret, par fâ pression
    Var. strentôr
    1. imprest par sopressâ fracant il tiessût jenfri dôs parts slissis:  pleait ben i tavaiuçs e i suiemans e meteitju tal stretôr (Giulio Andrea Pirona, Ercole Carletti, Giovanni Battista Corgnali, Il Nuovo Pirona)
    2. [TS] med. fasse o curdele elastiche par limitâ o impedî il flus dal sanc:  par vuarî di chest umôr / faitsi fâ pûr un stretôr, / e gjavâ ben ben dal sanc (Ermes di Colorêt, I, 126)
  2. s.m. [FÛ, LE] (fig.) sgrife, part dal cuarp che e covente a gafâ, a strenzi:  viôtstu chei dodis cigns che culà via / àn scapolât de la acuila i stretôrs (Zuan Josef Busiç, La Eneide di Virgjili)
Cul patrocini di
Universitât dal Friûl