mungulâ  mun|gu|lâ  [CO]

  1. v.intr., v.tr. des vacjis, dai bûs e v.i., fâ il lôr tipic viers:  "I nemâi ju ai regolâts jo! Ju sintîs ce che mungulin là jù tal cjamp, mari!" (Dolfo Zorzut, Mi ûstu ben?); une vacje e mungulà te stale dongje (Domeni Zannier, La crete che no vai)
    Sin. mugnâ
    Var. mugnulâ , mugulâ
  2. v.intr., v.tr. (fig.) ancje di personis, elements naturâi, ogjets e v.i., fâ un sun che si somee cun chel dai bovins:  cumò lis brentanis di Istât: il flum al veve vonde mungulât turbit e rabiôs (Dino Virgili, La aghe da pît la cleve); sintî mungulâ di lontan i aeroplans (Ivano Urli, Storie di Vera)
    1. fevelâ o dî bruntulant o barbotant:  «A ducj il jôf nol va a plomp! …» al mungulà une dì, te cafetarie (Pieri Menis, Il «comandatôr»)
Cul patrocini di
Universitât dal Friûl