disviament /-ènt/ dis|vi|a|ment [BF]
- s.m. slontanament di un mût positîf, regolâr, normâl o spietât di lâ indenant, di procedi, di compuartâsi, di jessi: jo viôt vuestri filj jessi un disviât e grossolan, e cuant che fos in cjâf dal an, si par sô grossece o disviament el non avès imparât, el vus displasarès a paiâ cinc ducâts (Pietro a Varis, Esam di testemonis dai 28 di Fevrâr dal 1473); [te piture veneziane] daspò la grande stagjon dal ’500, […] si viôt une grande anarchie e un disviament (Bepi Agostinis, Storie de art in Friûl)