belançâ be|lan|çâ [CO]
-
v.tr.
pesâ cu la belance par vendi a di un ciert presit:
i cesarons ju ai belançâts a otante (Lea D'Orlandi, cit. in Giorgio Faggin, Vocabolario della lingua friulana)
Var. balançâ , bilançâ - v.tr. fâ stâ in ecuilibri
- v.tr. compensâ: i volums gjenerâi dai trafics viers de Cine (+27 par cent) e dai Stâts Unîts (+11) a àn belançât la pierdite di esportazions viers de Americhe Latine (Walter Tomada, La crisi dai ultins agns e je stade un taramot. Sarìno in stât di ricostruî?)